Kan inte fatta att det är snart två år sen som vi hämtade hem honom från Mia och Frank på Sockergårdens kennel utanför Älmhult..Denna lilla skrutt som då vägde 2,1 kilo och var 8 veckor gammal men han var redan då en nyfiken och energisk skrutt..Nu är han en stor kille på stadiga 8,6 kilo och har en sån underbar personlighet, trodde aldrig att en hund kunde vara på det viset.Han är helt klart det bästa i mitt liv, sådan lycka att ha en hund som är som min Ozzy.Innan honom var jag inte den människa jag är idag, han gör mig så glad varje dag=) Visst har vi våra duster, han kan vara en riktig bråkstake emellanåt, men han vill bara ha min uppmärksamhet och det visar ju egentligen att jag förmodligen är lika älskad av honom som han är av mig.Vi har himla roligt ihop Ozzy och jag, man känner sig aldrig ensam när han är här.Det finns alltid en slags dialog här hemma mellan oss två.Micke kan ibland få spelet på det där, att jag liksom vet vad Ozzy tänker innan han ens har hunnit göra nåt.

Han har dessutom hunnit med en hel del bus under sina 2 mopsår.Han har ätit upp 30 sockerbitar i ett sockerpaket,en stor toblerone vit, ett paket bragokex, sin egen tassalva och det senaste i ledet, mitt hårbortagningsvax.Pappa brukar alltid säga,när han är hundvakt i veckorna, att det är lite sport i att gissa vad Ozzy har ätit upp nu och fundera på vilken färg hans bajs kommer att ha sen under promenaden hahah..

Mest känd är han nog ändå för att vara den enda agilitymopsen på Nybro Brukshundklubb,han har varit på diverse uppvisningar med mig och farmor Agneta.Det är så roligt att lyssna på publiken som skrattar åt den lilla kvadraten som springer smidig som ett lejon och med såna glädjetjut genom hela banan att man knappt kan hålla sig för skratt ens när man är hans förare=) Det är svårt att inte bli glad av min Ozzy.