Nu var det återigen länge sen jag skrev men tiden bara springer iväg..Mycket har hänt den senaste tiden, både lycka och sorg i en salig blandning..Först och främst så blev den 9 februari en lyckans dag då mina efterlängtade syskondöttrar såg dagens ljus.De fick de fina namnen Alice&Estelle.Estelle som är ett ovanligt namn lär inte vara det så länge till eftersom Kronprinsessan Viktoria och hennes prins Daniel fick en flicka som de döpte till Estelle.

I sorgens tecken gick januari då vi fick veta att mammas bröstcancer( som hon blev diagnostiserad med i december 2011) hade spridit sig och hela hon är full av denna fruktansvärda sjukdom cancer.Hon vårdas just nu på sjukhus men tanken är att hon ska få komma till ett boende den sista tiden nu framöver..Allt har gått så otroligt fort så jag kan inte fatta att det är sant.Innan har vi suttit och pratat och längtat så efter Jennies&Krilles första barn och sen vänds allt upp och ner i ett svep.Jag har hållt ihop och inte låtit sorgen ta över men idag var mamma ledsen och vi skulle ha läkarsamtal där vi diskuterade hur vi ska göra med boendet och så framöver, och då började tårarna rinna.Mamma pratade om Mickes och min resa till Mexico när jag tar min examen, hur mycket vi förtjänar den efter 3,5års hårt slit med skolan och jobb och hon önskade oss all lycka i våra liv.
Jag vill inte gråta inför mamma, men när hon började gråta så var det svårt att låta bli..Hur orkar man planera för sin mammas sista tid i livet?

Vår relation har inte varit en dans på rosor men det här önskar man inte sin värsta fiende kan jag lova..Hur saker och ting än har varit så har jag har alltid haft en bild i huvudet om hur vi ler tillsammans när jag visar mitt examensintyg, min förlovningsring, min vigselring, visar ultraljudsbild, en växande mage och allt annat som vanligen hör livet till..Och nu kommer jag inte att få dela allt det med henne och det känns väldigt sorgligt och mitt hjärta gör så fruktansvärt ont när jag tänker på det.Men jag är så otroligt tacksam för att hon fått träffa mina syskonbarn, att hon har fått uppleva att få hålla dem och att se på dem.Det kommer jag att minnas resten av mitt liv, hur hon längtade så efter dem när de låg i Jennies mage och hur glad hon är för dem nu.Mitt i allt elände infinner sig en väldigt stor tacksamhet för allt det där som man kanske inte annars skulle lagt så stor vikt vid.Jag är mer tacksam för allt fint som jag får uppleva och det sägs ju komma något gott ur allt så jag försöker hålla fast vid det..